Den kanske vanligaste kritiken mot nationalekonomisk teori och nationalekonomer rör antagandet om rationalitet. Det är orimligt att anta att människor är rationella eftersom vi i så hög grad drivs av bland annat känslor, argumenterar kritikerna.

Den här kritiken, menar jag, bygger på ett missförstånd av vad man inom nationalekonomisk teori menar med “rationalitet”. Problemet härstammar förmodligen från att rationalitet inom vardagligt språk har en positiv konnotation som något “bra”. Men det är inte vad en nationalekonom menar. Rationalitet är ett beteendeantagande, men att vara rationell betyder inte nödvändigtvis att individen beter sig på ett, så att säga, önskvärt sätt.

Så vad menar en nationalekonom med att individer är rationella? Här ska jag göra ett litet försök att förklara. Den mikroekonomiska teorins utgångspunkter om hur individer agerar är följande:

• Alla individer har preferenser, och individerna agerar i enlighet med dessa i syfte att maximera den individuella ”nyttan”.
• Alla individer har en budgetrestriktion (som kan innehålla icke-monetära faktorer).
• Givet individens preferenser och budgetrestriktion kan vi finna individens nyttomaximerande, ”optimala”, val.
• Individen är rationell om den agerar nyttomaximerande givet tillgänglig information/kunskap (som kan vara full/tillräcklig eller inkomplett).

Rationalitet ses således i ett individuellt, subjektivt, perspektiv. Vad som är ett rationellt agerande för individen beror bland annat på preferenserna och kommer därför att skilja sig åt mellan olika människor. Och eftersom den tillgängliga informationen kan vara inkomplett – och troligen ofta är det – kan individen agera felaktigt sett till det optimala valet men ändå anses vara rationell. Här är det viktigt att poängtera att även “optimalt” ska ses i ett individuellt perspektiv, utifrån individens preferenser och budgetrestriktion, och inte nödvändigtvis är något positivt i någon slags samhällelig bemärkelse.

I teorin antas individer agera nyttomaximerande, det vill säga försöka maximera sin preferenstillfredsställelse (nytta) givet budgetrestriktionen och tillgänglig information. Man kan komplicera resonemanget något genom att studera val under osäkerhet, men budskapet är detsamma – osäkerhet är en fråga om (för individen) tillgänglig information, och individen antas agera på det sätt som maximerar förväntad nytta. Med andra ord: individen antas vara rationell.

Den beteendeekonomiska teorin lägger till en ytterligare faktor: kognitiv kapacitet. Med detta tillägg kan individen välja ”fel” (inte göra det nyttomaximerande valet) givet preferenser, budgetrestriktion och kunskap, vilket innebär att individen kan vara irrationell. Att detta inte är självklart att ta hänsyn till i studier har ett närmast epistemologiskt skäl: det vore ad hoc att utan vidare påstå att individen ”valt fel” om man inte känner till dennas preferenser, budgetrestriktion och kunskap.

Det är vanligt att man utgår från att preferenserna är konstanta, vilket ju knappast är bokstavligt sant. Men det vore på samma sätt som ovan ad hoc att påstå att individen har ”förändrat sina preferenser” så fort den väljer något annorlunda. Gör vi det för lättvändigt kan vi inte lära oss något nytt, eftersom det alltid går att påstå detta och därmed få en ”förklaring” till beteendet. Den vetenskapligt intressanta frågan väcks när man söker efter förändringar i miljön (budgetrestriktionen och tillgänglig information) eller den kognitiva belastningen, givet oförändrade preferenser. Först om det visar sig svårt att finna sådana förklaringar börjar nationalekonomen undersöka om preferenserna förändrats.

För att sammanfatta: i nationalekonomisk teori antas individen vara nyttomaximerande genom att den uttrycker sina preferenser i sitt agerande, under bivillkoret budgetrestriktion och den tillgängliga informationen. Detta kallar vi för att individen är rationell. Att individen är rationell i denna mening är således en utgångspunkt i teorin. Inom beteendeekonomin lägger man till ytterligare en komponent, kognitiv kapacitet, vilket betyder att individen – till exempel på grund av kognitiv överbelastning – kan välja ett icke nyttomaximerande val givet dess preferenser, budgetrestriktion och kunskap. Det innebär att individen är irrationell. Huruvida detta är vanligt är en empirisk fråga, men man bör vara försiktig med att dra sådana slutsatser för snabbt, eftersom det är sällan vi vet vilka preferenser, budgetrestriktion och kunskap som individen agerar utifrån. Inom teorin antar man även vanligen att preferenserna är konstanta. Skälet är att de vetenskapligt intressanta frågorna väcks först när man undersöker förändringar i individens miljö (i vid mening).